Hej igen, det var längesen, det är inte så att det har hänt så jävla mycket, jag har bara inte kännt för att dela med mig av mitt ständigt besvikande liv. Iaf så har jag varit på två intervjuer under de senaste två veckorna. Detta är procentuellt sett väldigt mycket för mig. Under hela detta år, har jag bara varit på tre riktiga intervjuer och tre sånna där fåniga rekryteringsträffar, samt en nästan intervju. Så, dessa två är mycket för mig.
Den första, som jag var på förra fredagen var för ett vikariat i svenska på en högstadieskola. Det skulle vara för resten av terminen och jag var tvungen att läsa en bok över helgen, för det var väldigt viktigt att man gillade denna bok för att kunna hålla i lektionerna. Så, under helgen sträckläste jag boken, den var riktigt bra, och jag kände att de måste ge mig jobbet, för jag hade ju fått låna boken av skolan. Så i måndags ringde jag till kvinnan som jag träffat, hon svarade inte, jag ringde igen, hon svarade inte, så jag lämnade ett medelande, där jag sa att jag hade läst boken och tyckte mycket om den, att jag förstod varför de valt just den boken, och om de fortfarande var intresserade, så var jag det med. I tisdags ringde hon och sa att de fått tag på en svenskalärare med grundskolekompetens och anställt henne. Jag förstår dem, jag fick behålla boken, men jag blev besviken…
Men ingen idé att gråta, jag fortsatte som jag brukar fortsätta, genom att söka fler, andra jobb. Det var då jag såg det! Det perfekta jobbet! Ett jobb som religionslärare på gymnasienivå för en sommarkurs! Helt och hållet perfekt! Jag skrev ett prima ansökningsbrev och dagen efter, i onsdags vill säga ringde jag, jag tänkte inte låta den här chansen gå mig ur händerna. Vid andra försöket svarade hon, och tro det eller ej, jag blev inbjuden till intervju redan dagen efter, igår alltså! Hihihi, jag kände mig som en rockstjärna, hade minsann fixat mig en intervju.
Så, igår gick jag till intervjun upprepand mantrat “jag är en lärare, jag är en lärare”. Intervjun gick riktigt bra, jag kände att jag gjorde mitt absolut bästa och viase upp min absolut mest fördelaktiga sida. Jag kände att jag gjorde ett vuxet intryck. Men det stod snabbt klart, att de inte tänkte anställa mig. De ville ha någon med erfarenhet. Vari jag var tvungen att påpeka att “man får inget jobb om man inte har erfarenhet och man får ingen erfarenhet om man inte har jobb”. Aja, så det perfekta jobbet får jag inte.
När jag sedan gick därifrån hade jag en kuslig känsla av att allt var över. Jag var varken ledsen eller glad, inte ens besviken. Allt kändes bara hopplöst, men på ett känslolöst vis. Det var märkligt. Jag kände mig som tom, nedstämd men inte ledsen. Det var mer som om allt var slut… Antar att ett års misslyckanden kan göra så mot en människa.
VARFÖR SKULLE JAG BLI LÄRARE?
Det är dålig lön, stressigt, otacksamt och nu håller sommarlovet på att avvecklas i samband med att de komunala skolorna försvinner. Jag vill inte ha nån jävla semestertjänst. Att ha mycket ledighet är ju det som är privilegiet med skitjobbet lärare! FANFANFANFANFANFANFAN
VARFÖR I HELA JÄVLA VÄRLDEN TYCKTE JAG ATT JAG SKULLE BLI EN JÄVLA LÄRARE?
Det var ett misstag, och nu har jag ingen chans att rätta till det, jag har skyhöga studieskulder, inget jobb och inga chanser att få något heller. Jag kan inte utblida mig till något annat, och man får ju för fan inga jobb om man inte har en utbildning i det här jävla skitlandet! Och man får inga jobb om man har fel utbildning, eller om man är överkvalificerad! FANFANFANFANFANFANFANFANFAN
Jag är inte arg… det låter som det, men jag är bara frustrerad…
Jag har ingen aning om vad jag ska göra, jag vill inte plugga mer… jag vill jobba… men jag vill inte jobba här på en jävla nummerupplysning nära dig… Jag vill bara ha ett jobb, där jag trivs och känner mig trygg… att det ska vara så jävla svårt? VARFÖR SKULLE JAG UTBILDA MIG TILL LÄRARE?
… kan någon svara på den frågan….

