… bara jag… igen…

Hej igen, det var längesen, det är inte så att det har hänt så jävla mycket, jag har bara inte kännt för att dela med mig av mitt ständigt besvikande liv. Iaf så har jag varit på två intervjuer under de senaste två veckorna. Detta är procentuellt sett väldigt mycket för mig. Under hela detta år, har jag bara varit på tre riktiga intervjuer och tre sånna där fåniga rekryteringsträffar, samt en nästan intervju. Så, dessa två är mycket för mig.

Den första, som jag var på förra fredagen var för ett vikariat i svenska på en högstadieskola. Det skulle vara för resten av terminen och jag var tvungen att läsa en bok över helgen, för det var väldigt viktigt att man gillade denna bok för att kunna hålla i lektionerna. Så, under helgen sträckläste jag boken, den var riktigt bra, och jag kände att de måste ge mig jobbet, för jag hade ju fått låna boken av skolan. Så i måndags ringde jag till kvinnan som jag träffat, hon svarade inte, jag ringde igen, hon svarade inte, så jag lämnade ett medelande, där jag sa att jag hade läst boken och tyckte mycket om den, att jag förstod varför de valt just den boken, och om de fortfarande var intresserade, så var jag det med. I tisdags ringde hon och sa att de fått tag på en svenskalärare med grundskolekompetens och anställt henne. Jag förstår dem, jag fick behålla boken, men jag blev besviken…

Men ingen idé att gråta, jag fortsatte som jag brukar fortsätta, genom att söka fler, andra jobb. Det var då jag såg det! Det perfekta jobbet! Ett jobb som religionslärare på gymnasienivå för en sommarkurs! Helt och hållet perfekt! Jag skrev ett prima ansökningsbrev och dagen efter, i onsdags vill säga ringde jag, jag tänkte inte låta den här chansen gå mig ur händerna. Vid andra försöket svarade hon, och tro det eller ej, jag blev inbjuden till intervju redan dagen efter, igår alltså! Hihihi, jag kände mig som en rockstjärna, hade minsann fixat mig en intervju.
Så, igår gick jag till intervjun upprepand mantrat “jag är en lärare, jag är en lärare”. Intervjun gick riktigt bra, jag kände att jag gjorde mitt absolut bästa och viase upp min absolut mest fördelaktiga sida. Jag kände att jag gjorde ett vuxet intryck. Men det stod snabbt klart, att de inte tänkte anställa mig. De ville ha någon med erfarenhet. Vari jag var tvungen att påpeka att “man får inget jobb om man inte har erfarenhet och man får ingen erfarenhet om man inte har jobb”. Aja, så det perfekta jobbet får jag inte.

När jag sedan gick därifrån hade jag en kuslig känsla av att allt var över. Jag var varken ledsen eller glad, inte ens besviken. Allt kändes bara hopplöst, men på ett känslolöst vis. Det var märkligt. Jag kände mig som tom, nedstämd men inte ledsen. Det var mer som om allt var slut… Antar att ett års misslyckanden kan göra så mot en människa.

VARFÖR SKULLE JAG BLI LÄRARE?
Det är dålig lön, stressigt, otacksamt och nu håller sommarlovet på att avvecklas i samband med att de komunala skolorna försvinner. Jag vill inte ha nån jävla semestertjänst. Att ha mycket ledighet är ju det som är privilegiet med skitjobbet lärare! FANFANFANFANFANFANFAN
VARFÖR I HELA JÄVLA VÄRLDEN TYCKTE JAG ATT JAG SKULLE BLI EN JÄVLA LÄRARE?
Det var ett misstag, och nu har jag ingen chans att rätta till det, jag har skyhöga studieskulder, inget jobb och inga chanser att få något heller. Jag kan inte utblida mig till något annat, och man får ju för fan inga jobb om man inte har en utbildning i det här jävla skitlandet! Och man får inga jobb om man har fel utbildning, eller om man är överkvalificerad! FANFANFANFANFANFANFANFANFAN
Jag är inte arg… det låter som det, men jag är bara frustrerad…

Jag har ingen aning om vad jag ska göra, jag vill inte plugga mer… jag vill jobba… men jag vill inte jobba här på en jävla nummerupplysning nära dig… Jag vill bara ha ett jobb, där jag trivs och känner mig trygg… att det ska vara så jävla svårt? VARFÖR SKULLE JAG UTBILDA MIG TILL LÄRARE?

… kan någon svara på den frågan….

Mitt hjärta blöder inte

Hmm… det här kommer att låta illa, men jag kan inte påstå att jag bryr mig så mycket om denna nyhet om att kistor krossas vid begravning. Först anser jag att alla borde kremeras, jag bryr mig inte om hur detta påverkar vår natur, kremering har så många fler fördelar jämfört med “helliksbegravningar”. Det tar t ex mindre plats och involverar inga maskar. Bara tanken på förruttnelsen av den döda… urgihh… Vem vill att ens mamma ska ligga och bli äten av maskar? Nej, kremering är rätt väg att gå!

Aja, åter till ämnet.. de säger att anledningen till kistkrossningen är för at förebygga sättningar i jorden när kistan så småningom förmultnar och sjuker ihop. Finns det något bättre sätt för att åstadkomma detta? Eller är det lika bra att sluta kistsätta döda? Vad vet jag? Det enda jag känner är att jag inte bryr mig, det man inte vet mår man inte dåligt av, och de döda lär ju inte klaga.

Så, är jag onskans själ, eller bara nyckter?

Kramar på er

Jag ska fan inte be om hjälp!!!

Vad gör man när man sitter på jobbet och inte får upp korken till en fånig flaska med Smoothie?

Nu ska ni få höra om något som hände på väg till jobbet, och som fick hela min identitet att skaka i grunden.

Jag var som sagt på väg till jobbet, gick den vanliga vägen genom parken, samma park som jag brukar rasta hunden i ibland. Jag gick där och funderade på något som jag i skrivande stund har glömt, när jag fick syn på en man med en grå kungspudel som sprang lös. Jag observerade att pudeln var något märkligt klippt, med lång man och… ja, i mina ögon såg det iaf lite konstigt ut. Vi gick således mot varandra och jag hade släppt tanken på den märkliga klippningen och återgått till det jag tidigare funderat kring. När vi sådes möttes på vägen/stigen tog hunden några steg mot mig och det var då det hände, något som aldrig tidigare inträffat, och som jag hoppas aldrig kommer att hända igen.

Jag blev jätte rädd, så rädd att jag frös på stället, hjärtat hoppade över ett slag, jag drog in armarna för att skydda kroppen och stod bara och stirrade på hunden. Jag vaknade ur mitt skräckslagna tillstånd när ägaren kallade in sin hund. Och det var först då som jag insåg att detta var en hund, och att jag blivit dödsrädd för den. Jag ville be om ursäkt till ägaren, men de var redan på väg bort, och jag insåg snabbt att det hade kanske också verkat konstigt. Men va fan!?!?! Hur i helvete hände det att jag blev så jävla rädd för en pudel?

När jag gick från platsen för händelsen fundrade jag på om det kunde ha något med den annorlunda klippningen och den grå färgen att göra. Jag har ingen aning, men vad jag vet är att jag för en sekund var extremrädd för en hund. Jag som älskar hundar :( Nu vill jag bara hem och krama om lillgos…

Det värsta med att bli äldre…

… är att det innebär att det blir fler personer som är yngre än dig, vilket i sin tur betyder att det blir fler personer att irritera sig på. Nu är det inte bara barn som är störande, utan även omogna 20 åringar kan göra mig närmast surig och arg. Men barn är fortfarande värst, speciellt nu när det är vår och solen skiner. Fan, de är ju överallt! Och de tar plats som bara den. Idag när jag skulle till jobbet möte jag en klunga ungar, jag hade behövt ett vapen för att ta mig fram genom myllret av små ollear och idor. Fan, så jävla irriterande!

För att inte tala om den där lilla ambasadörsungen som grinade entonigt och gick sakta i trappan. Min lillgos blev jätte intresserad och jag fick dra henne upp. Okej, jag vet att jag vid det här tillfället egentligen bara var förbannad på mig själv för att jag inte uppfostrat hunden bättre, men jag ville ändå bara vända mig om och skrika “Men för fan, få tyst på ungjäveln!!”
Det gjorde jag ju förståss inte, det hade ju varit lite väl… Men, de där ambasadörungarna brukar verka irriterande för min framfart, för det är den jag är mån om, ofta krockar mina prommenader med deras tur ner till lekplatsen, vilket resulterar i att jag blir tvungen att ta en jävla omväg. Sådant gillar inte jag, om jag inte själv tänkt ta en jävla omväg. Nej, jag hatar när folk hindrar min framfart…

Barn är ofta ivägen, det är dagens sanning.

På tunnelbanan satt det nå liten blond tösabit med sin far/mormor. Helt plötsligt nyser ungen, så där som ungar gör, rakt ut i luften. Far/Mormodern ojade sig, och efter att ha utrönt att ungen var snorig och behövde snyta sig tog hon fram en näsduk och snöt ungen. Hmmm… är det så att barn inte kan snyta sig själva, då detta är ett skådespel man ser ganska ofta, eller orkar de bara inte lära sig? När jag var liten var jag en sån där snorig ungjävel, som aldrig snöt sig själv, och antagligen var det ingen annan som gjorde det heller, av dömma av bilderna från den tiden… Så, kunde jag inte snyta mig själv,eller ville jag inte? Jag kan inte minnas när eller hur jag lärde mig… Fast det potential till snytkunnighet redan då? Eller är det för ett barn (ett litet sådant) omöjligt att genomföra denna handling?

Ähh, saksamma…

Blue days and black nights

Uppenbarligen måste det existera någon sorts måndagsdepression, för idag mår jag lika dåligt som jag gjorde förra måndagen. Jag vaknade nedstämd, somnade om, vaknade ännu mer nere en timme senare. Nu är klockan fem i nio, och jag känner mig håglös och ledsen. Mest är det för att jag fortfarande inte har några jobbutsikter, och det gör med bara dåligt. Det har inte dykt upp ett enda jobb med mitt namn på, på väldigt länge. Nej, det här är inte kul. Ska varje måndag kännas som om hela världen håller på att ramla samman? Iofs ska man väl vara glad att det bara är måndagen, och inte hela veckan, eller hela månaden… men… jag känner mig så… ja, det jag sagt ovan.

På så sätt vinner alla ;-)

Man läser och hör ofta om gamla, sjuka och gravida som vill att unga, friska och alla andra ska resa sig och erbjuda sin sittplats på bussar och tunnelbanor. Inget ont i detta, visst förtjänar dessa människor att få sitta ner och vila, vad jag motsätter mig är detta att de vill att man ska “erbjuda” sin plats. För att kunna göra något sådant, måste man vara en person som är uppmärksam på sin omgivning, man kan under inga förutsatser sitta i sina egna tankar och drömma sig bort från kollektivtrafikens stress och inte alltid så mysiga atmosfär. Nej, man måste spana, se om det möjligen finns någon som behöver platsen bättre.

Detta är inget för mig, vill du ha min plats får du be om den. Jag ger gärna bort den. Men stå inte och tro att jag kommer att märka att du behöver den. Nejförfan, bara be om att få sitta! Var inte så fina i kanten, berätta vad ni önskar, så behöver ni inte bli sura på alla drömmare där ute som inte lägger märke till era behov.

Måndagsdepression, eller bara egoist och missnöjd?

Idag mår jag inte bra, sitter och stirrar på AMS hemsida, tänk att det ska vara så jävla ont om lärarjobb! Okej, visst det finns många jobb, men inga som passar in på min profil. Har hittat ett i Borås som jag ska söka när jag kommer hem (sitter på jobbet nu) Det sugiga med det, förutom det uppenbara att det är i Borås, är att de vill ha sigelpost! jag gillar inte att behöva posta saker… det är så jävla mycket bättre med mail. Aja, jag ska iaf söka det, och får jag det blir det ju en liten vinst för gymnasieflickan i mig som sa att hon skulle flytta till Borås. Men idag känner jag mig inte riktigt lika pigg på det… jag vet att jag sagt att jag skulle ta ett jobb inom min kompetens oavsett var i landet jag fick ett, men jag vill faktiskt inte flytta så långt bort från min familj. Jag kan tänka mig västmanland eller några mil söder om stockholm, men jag vill inte flytta för långt bort. I många fall skulle jag inte klara av det pga körkortsbrist, det måste vara en plats som iaf påminner om en stad. Och det kan inte ta mer än 2 timmar att resa med tåg mellan ? och Stockholm. Dessutom måste det finnas billiga lägenheter att hyra, jag  måste ju ha någonstans att bo, och hunddagis till lillgos.
Ja, jag vill inte flytta alls, iaf inte utan min familj. Följer de med, kan jag bo var som helst… tror jag… iaf ett tag… tills jag tröttnar…

Som jag sa mår jag inte bra, jag är nedstämd och har varit det hela morgonen, satt hemnma och kände mig stressad av någon outgrundlig anledning. Jag ville inte längre, drömde om att bli påkörd av en bil, och att få slippa ifrån allt. Självmordstankarna duggar tätt nu för tiden, enda sedan jag slutade plugga har jag mått relativt dåligt. Men oroa er inte, jag skulle aldrig göra något, jag bara drömmer om att det ska ske spontant. Det verkar så skönt att inte behöva leva. Men jag är inte dum, tänk på att jag skulle missa (inte för att jag skulle märka av det… men ändå). Jag skulle aldrig kunna göra så mot de som håller av mig, och det brukar ju kunna bli lite bättre… efter regn kommer solsken. Jag bara undrar när solen ska skina på mig med? Att leva som jag lever nu… jag känner mig så jävla misslyckad… vill bara ha ett jobb… ett jobb som jag fötjänar. Eller iaf veta att det kommer att lösa sig, just nu känns det inte som det, det känns bara som om jag kommer längre och längre bort från där jag borde vara.
Nu är det sagt att jag ska börja (om jag kommer in) läsa svenska till hösten, för att bredda min kompetens ytterligare, men med ett ämne som iaf är eftertraktat. Jag är splittrad inför detta, å ena sidan är det bra att få fler ämnen, och jag skulle inte jobba kvar här, å andra sidan får jag ingen erfarenhet och kanske fortsätter att inte få några jobb. Jag vet inte jag, jag säger mig själv, att jag skulle fortsätta att söka, och fick jag något skulle jag avsluta min utbildning och ta jobbet. Urubulle… såsom jag skulle vilja ha det, är att först få ett jobb, jobba några år och sedan se om jag behöver utbilda mig mer, eller kanske gå över till något annat jobb. Fyfan för dessa jävla tider! Tänk va de ljög! Det skulle finnas massor av lärarjobb, det har aldrig varit så här ont om dem! Det är inte så mycket att jag måste ha ett jobb, vad jag behöver är lite harmoni och balans. Jag mår dåligt för att min framtid är oviss, jag vet inte hur jag ska gå tillväga, jag trivs inte på mitt deltidsjobb.
Stress - ångest - ångest - stress

Nej, nu ska jag inte gnälla och oja mig mer… det är bara skit, men det är som det är…

* bara så ni vet, allt är inte dåligt, jag älskar och är lycklig iaf när jag är ledig, känner mig fri och inte så påtryckt av alla dessa tankar och stresskänslor.

Idag på jobbet…

… spillde jag juice över mig, fick ont i öronen, kunde inte andas pga täppande omständigheter, talade väldigt tyst pga syrebrist, gick på toa två gånger, höll jag modet uppe.

Jag jobbade bara fyra timmar och sen åkte jag till landet… för att övningsköra, och kanske fälla den där björken. Mr Mongo åkte på fotbollsläger (skit, hur gammal är han egentligen?) och lillgos följde med mig.

Go Bajen Go!!!

Det är bra att det går bra för Bajen nu, för vi vet ju alla hur det brukar gå efter uppehållet…
tihii…

Fan, ibland hatar jag datorer

IRKirkirk

Hela artikeln väcker ju för fan anstöt!

I Metro tisdag 1 april (jag hoppas det här är ett aprilskämt) står att läsa, på framsidan, så man kommer inte undan, att några poliser blivit friade efter kattmord. Dessa poliser (?) har alltså dödat tre fullt friska övergivna kattungar, som de tidigare lovat de som fann dem att ge till ett katthem. Okej att man ibland måste döda katter, jag tycker inte att det är rätt, men jag kan förstå varför vissa gör det, speciellt på bondgårdar och så. Men sättet dessa poliser gjorde det på är definitivt inte reko. De slog ihjäl dem med en kofot, för att sedan halshugga dem med en kniv, för att slutligen runda av de hela med att kasta upp de döda kropparna i ett träd!!!

Vad är det för jävla fel på människor egentligen?!?!?! Vad får någon att handla på detta viset? Jag blir så jävla förbannad!
Det är som de här jävlarna som ställer ut sina hundar för att dö. Om man har närt en hund hela livet, torde man väl vara lite mer fäst vid den än att man bara kan binda fast den i ett träd längs en enslig väg och låta den törsta ihjäl? Jag fattar det definitivt inte. Jag blir arg, och faktum är att jag blir sårad och ledsen också. För det är ännu ett av mina inte så uppskattade drag, jag tycker mycker mer synd om djur än om människor som far illa. Det är faktiskt så, att jag inte är så förtjust i människor, de är i grunden ganska ondskefulla. Ett drag som djur saknar.

Iaf så blir jag så arg, jag vill inte läsa sånt här, jag är redan cynisk och min bild av mänskligheten är rätt låg. Det jag inte vet tar jag ingen skada av, och nu är jag bara arg.
Sättet de utförde handlinge på var mycket illa. Elaka, elaka människor!

* apropå titeln: Tillhörande texten finnes en blid av en kattkropp som har “blurr” där ett litet kattungehuvud borde ha funnits. Bildtexten: “En av de döda katterna. Bilden är maskerad då den kan väcka anstöt”

Fan ta alla djurmisshandlare där ute!